Som ung drömde Svenne Hedlund om att bli fotbollsproffs i Italien, den näste Nacka Skoglund, dåtidens Zlatan. Men den tid och energi som han lade ner på fotbollen skulle visa sig vara i onödan. Hans ryggrad började växa snett och den enda lösningen var en komplicerad operation för att räta ut den.

Svenne låg stilla i en sjukhussäng på specialkliniken Norrbackainstitutet i åtta månader, inbäddad i gips från hakan till knäna. Något fotbollsproffs skulle han aldrig kunna bli efter det.

Norrbackainstitutet i Stockholm var ett sjukhus för handikappade barn.

Ur förtvivlan föds hoppet

När Svenne började förstå att han inte skulle kunna satsa på en fotbollskarriär försökte han fördriva tiden i sängen med att sjunga för sig själv. Han sjöng sedan innan i Nacka kyrkokör, på bröllop och begravningar. Men hans repertoar var inte direkt pop som de andra tonåringarna på hans avdelning ville lyssna på, så de bad honom helt enkelt att hålla tyst.

Svenne slängde alltså soppor och apelsiner i taket? Det måste ha varit ett vanligt busstreck på sextiotalet. Syster Gerd verkade inte allt för förvånad i alla fall.

För att få tiden att gå visade man ofta film på Norrbacka. En dag visade de ”King Creole” med Elvis Presley i huvudrollen och Svenne var helt fast.

Filmen fick honom att drömma om en karriär som popsångare. Han låg i sängen och sjöng, kompade sig själv på en mandolin hans föräldrar köpt. Svenne visste ingenting om vad det innebär, bara att han ville sjunga och bli en stor stjärna. Han ville bli som Elvis.

Egentligen ville han inte tänka på framtiden, först måste han bli klar med skolan. Vad han skulle göra sen var ganska diffust. Vad kunde man göra med en stelopererad rygg?

Svenne Hedlund 1965

En trevande start

När Svenne Hedlund äntligen skrevs ut återvände han till skolan med nya mål i livet. Han skulle bli popstjärna på heltid.

Hans första spelningar var på olika klassfester runt om i Stockholm. Det var också på en sån som han för första gången stötte på gruppen Beatnicks. De gillade Svennes sång och bad honom bli medlem i bandet, bara så där på rak arm. Beatnicks var typiska för ett popband av sin tid med uppkammat hår, pepitarutiga kostymer och få spelningar.

Svenne var inte med i bandet speciellt länge. Efter ett misslyckat försök att ställa upp i en sångtävling på klubben Kingside i Stockholm, lämnade han Beatnicks för bandet Clifftones.

Svenne Hedlund och Clifftones spelade ihop i ett år, men gick sedan skilda vägar på grund av olika karriärmål. För Clifftones var bandet en kul fritidssysselsättning på lördagarna. För Svenne var musiken livsnödvändig för hans överlevnad.

Hep Stars

Svenne, som hade flyttat hemifrån efter ett gräl med sina föräldrar, var nu sjutton år. Han tjänade inga pengar på spelandet, och han hade inte råd att gå klart skolan.

För att kunna försörja sig började han jobba som busschaufför. Men efter ett år bestämde han sig för att börja plugga igen. Hans föräldrar erbjöd honom att flytta hem, men Svenne vägrade. Han ville klara sig på egen hand.

Han jobbade som busschaufför på lördagar och söndagar, pluggade på vardagarna och sjöng med Clifftones på kvällarna. Det här skulle inte hålla speciellt länge, Svenne Hedlund skulle sluta skolan för sista gången.

Organisten i Clifftones brukade ibland vikarierna i ett band som kallades Hep Stars. En kväll fick Svenne ett desperat samtal från gruppen. De var mitt i en spelning på en ungdomsgård utanför Stockholm, helt utan sin ordinarie sångare Janne Frisck. Janne var ledig och på turné i Norrland och de övriga i bandet hade kaxigt nog trott att de skulle kunna sköta sången själva. Tjugo minuter in i spelningen insåg de att det inte höll, ringde Svenne för hjälp och resten är historia. Hans första gage var tre kronor och sjuttioåtta öre, en varm korv och taxipengar.

Svenne blev fast medlem i gruppen från och med mars 1964.

Han slutade som busschaufför för att satsa på Hep Stars på heltid. Det blev en fattig tid med många spelningar med lite betalt.

Han slet hårt och villigt efter kapellmästare Lelle Heglands paroll: ’Spela gärna nästan gratis lev på en femma i veckan. Huvudsaken är att vi får så många jobb som möjligt så att så många som möjligt får syn på oss och lär sig vilka vi är.’”

Lelle Hegland hade vid ett flertal tillfällen kontaktat Åke Gerhard som ägde ett förlag och produktionsbolag. Gerhard trodde inte på Hep Stars, men följde ändå med på ett par spelningar. Efter det ändrade han helt åsikt, Hep Stars var ett band som fick igång vilken publik som helst, och som han helt klart skulle spela in en platta med. 1964 kom Hep Stars första skiva, ”Kana Kapila”.

Men någon succé blev det inte, skivan såldes i några hundra exemplar. I ett anfall av optimism hade Hep Stars köpt en bil och en husvagn att ha som turnébuss, något som höll på att sluta i konkurs. Den gav i och för sig bra reklam, men inga inkomster. Svenne var på väg att ge upp, sluta i bandet och börja plugga igen. Hur det gick med den saken kommer du att kunna läsa om i del två av den här artikelserien, Svenne: idol och kung i popens värld, som kommer snart. Följ Estote så missar du inte den!

Hep Stars husvagn.